SigridSofia.art.blog

Idag är det ett år sedan du somnade in pappa. Ett år av saknad. Allt jag kände då kommer lite tillbaka när årstiden är densamma. Jag skrev en dikt när du hade gått bort och texten är i allra högsta grad levande även idag. Sorgen är som vågor, de sköljer över mig ibland. ❤️‍🩹

Dock när tiden går, vågorna inte lika höga, den stora saknaden ersätts mer och mer av tacksamhet. Att du fick bli så gammal, nästan 90 år. Att du fick ett rikt och bra liv. Att du fick så många år ihop med mamma. Att du fick uppleva 3 barn, 9 barnbarn och 1 barnbarnsbarn. Att du fick vara pigg intill det hastiga slutet, som i sig blev lite som en chock för oss alla!

Det finns så oerhört mycket att vara tacksam för när jag tänker på dig och hur du var emot mig. Du försvann men i och med detta lärde du mig något nytt. Jag fick på riktigt känna av att livet inte är för evigt. Jag vet att vi föds, lever och försvinner men på något sätt går man och slentrianmässigt tänker att så här kommer det vara för alltid. Du och mamma, för alltid. Jag tror jag har blivit mer rädd om livet sedan du dog. Tar vara på saker och ting på ett annat sätt. Jag vet att du var otroligt stolt över att jag blev kommunalråd. Jag tänker på det ofta när jag tycker allt är lite jobbigt och svårt och helst vill lägga mig under filten och ge upp då pressen är för stor. Tack för det snälla far. Synd bara att jag inte fick säga just detta till dig medan du levde. Å du fick en högvinst att få bli så gammal. Det finns andra tråkiga besked i min närhet där jag är dödens rädd att förlora de mina.

Det är sorgligt att inte kunna vara hemma idag och vara i Torset, besöka din grav och vara med mamma. Vågorna för henne känns fortfarande höga och jag undrar om de någonsin lugnar sig. Jag hoppas och tror, med tiden, att tacksamheten lite byter bort saknaden efter dig. Å känslan av ensamhet. För glömma dig, det kommer hon aldrig göra. Du finns för evigt i våra hjärtan – ALLA som lärde känna dig.

Älskar dig så! ❤️